Att hålla koll på världen: På vilka marknader kan jag handla?

Valutor

Valutor är världens största och mest aktiva handelsmarknad, följt av räntepapper, aktier och råvaror. Även om valutahandeln länge har dominerats av stora, globala banker och institutioner så blir den numera allt mer populär bland och tillgänglig för enskilda investerare.

Att handla valutor skiljer sig lite från att handla andra tillgångsslag. När man handlar med andra tillgångar så gör man det på en marknad med en vinst och förlust som baseras på absolut avkastning (Jag köpte. Den gick upp, jag tjänade pengar. Den gick ner, jag förlorade pengar.)

Valutahandel görs i par, där en valuta handlas mot en annan. Avkastningen på valutamarknaderna är relativ eftersom vinst och förlust mäts efter hur en valuta presterar jämfört med en annan. Ett exempel: Under en viss dag kan den amerikanska dollarn (USD) stiga i värde gentemot euron (EUR), den schweiziska francen (CHF) och det brittiska pundet (GBP) men den kan sjunka i värde gentemot den japanska yenen (JPY), den kanadensiska dollarn (CAD) och den australiensiska dollarn (AUD).

Eftersom den amerikanska dollarn är världens största reservvaluta är handeln med USD plus en annan valuta grunden för all valutahandel över hela världen. De mest aktiva paren (som även kallas för The Majors, de ledande eller största valutaparen) inkluderar EUR/USD, GBP/USD, USD/CHF och USD/JPY. Valutapar som inte involverar USD brukar kallas för cross pairs. Populära cross pairs är GBP/EUR, EUR/JPY och AUD/CAD.

Prissättningen för valutor grundas på den första valutan i paret, som även kallas för basvaluta. Om vi har ett valutapar med EUR/USD så handlar det om hur många USD som krävs för att köpa en EUR. När EUR/USD går upp innebär det att euron ökar i värde och när EUR/USD går ner betyder det att euron minskar i värde eller att dollarn ökar i värde.

Handel med råvarutunga valutor, som AUD/USD och USD/CAD, är också populär eftersom värderingen av dessa valutor – plus de som används i andra råvaruproducerande länder – som nyzeeländsk dollar (ZND), norsk krona (NOK) och sydafrikansk rand (ZAR), tenderar att påverkas av råvarupriserna eftersom dessa utgör en stor del av de varor som handlas av dessa länder. Observera att CAD och NOK har en tendens att vara mer känsliga för energipriser, AUD och NZD för metall- och spannmålspriser och ZAR för priset på ädelmetaller.

USD och JPY brukar normalt anses som mer defensiva valutor. Eftersom dessa har låga räntesatser brukar investerarna låna pengar till lägre räntor i dessa länder och sedan försöka få högre avkastning någon annanstans. Denna procedur är allmänt känd som carry-handel (CCT). Under perioder när investerarna är beredda att ta större risker så ökar carry-handeln och kapital flödar ut från USD och JPY till andra valutor. När rädslan ökar och investerarna blir mindre riskbenägna har de en tendens att sälja av sina mer riskfyllda tillgångar och betala tillbaka de lån de har i USD och JPY.

Precis som på andra marknader har valutornas värde en benägenhet att grundas på utbud och efterfrågan. Allmänt sett har handlarna en tendens att gynna länder och valutor med högre räntesatser, politisk och finansiell stabilitet och högre ekonomisk tillväxt (högre potential för vinst från investeringar) framför länder med låga räntor eller långsammare tillväxt. Eftersom inflationen urholkar värdet på pappersvalutor över tiden tenderar investerarna att undvika valutor med risk för hög inflation, oavsett om risken är nära förestående eller längre fram i tiden. Valutor med högre politiska eller finansiella risker (höga underskott, höga nationella skuldnivåer eller problem med banksystemet) tenderar också att sjunka i pris på grund av dessa problem.

Det finns två huvudsakliga typer av aktörer på råvarumarknaderna: terminshandlare och spekulanter.

Terminshandlare är personer som vill låsa priset för en produkt som de har för avsikt att leverera eller använda vid ett givet tillfälle i framtiden. Två exempel: En jordbrukare som är på väg att så vete kanske vill låsa priset för när de ska leverera i september. En bagare som behöver vete i juni kanske vill låsa priset innan det för att kunna planera och göra en budget. Detta kallas även för prissäkring. Denna kategori tenderar att domineras av aktörer från industrisektorn.

Råvarupriserna påverkas huvudsakligen av förändringar i utbud och efterfrågan för den vara som det handlas med. Spekulanter är de som är intresserade av att göra vinster på de prisförändringar som uppstår vid växlingar i utbudet och efterfrågan. Dessa personer har ingen avsikt att leverera eller ta emot fysiska varor. De flesta investerare återfinns i denna kategori.

Råvarorna brukar delas in i ett antal grupper med varor med liknande egenskaper:

Ädelmetaller (guld, silver)

Även om de flesta människor klassificerar ädelmetallerna som smycken så har särskilt guld och silver använts som valutor under flera århundraden. Tack vare detta brukar de ädla metallerna anses vara värdebevarare (säkra tillgångar) och tenderar att dra intresse till sig under perioder när investerarna är oroliga över att papperspengarnas värde (särskilt den amerikanska dollarn) är på väg att falla.

Energi (råolja, naturgas, bensin, eldningsolja)

Energipriserna är som vädret, det vill säga, de brukar vara ett väldigt hett samtalsämne nästan hela tiden eftersom de har en sådan stor inverkan på många människors dagliga liv.

Energipriserna och efterfrågan har en tendens att vara kopplad till den ekonomiska tillväxten på global nivå eftersom människor brukar använda mer energi under goda tider med drar in på dessa kostnader under dåliga tider. Till exempel kan företag bedriva verksamhet i flera skift och konsumenter kan resa mer under goda tider. Vädret kan påverka prissättningen av energiråvaror som användas för hushållsuppvärmning, som naturgas och eldningsolja.

En stor del av de globala energitillgångarna, särskilt råolja, produceras i eller transporteras via politiskt instabila regioner. På grund av detta kan de politiska riskerna påverka oljepriset, särskilt under perioder när tillgången på olja är begränsad.

Även om råoljehandeln är en global marknad brukar priserna vara mer känsliga för den ekonomiska situationen i USA och Kina, världens två största energikonsumenter.

Basmetaller (koppar)

Metaller för industrianvändning tenderar också att vara känsliga för den globala ekonomiska aktiviteten. Efterfrågan ökar normalt när ekonomierna växer. Utbudet kan ökas genom att exploatera nya gruvor men begränsas av strejker och andra driftsvårigheter.

Under de senaste åren har efterfrågan på basmetaller drivits på av tillväxtekonomier som Kina, Indien och Brasilien eftersom de håller på att bygga ut sina infrastrukturer.

Spannmål (vete, korn, sojabönor)

Eftersom allt fler ekonomier under de senaste decennierna har utvecklats från att ha haft subsistensjordbruk (för självhushåll) till att bli industrisamhällen med stark tillväxt, har efterfrågan på jordbruksråvaror ständigt ökat.

Spannmålspriserna tenderar att påverkas mer av utvecklingar på marknadens utbudssida. Utvecklingar som har en negativ inverkan på utbudet kan leda till brister och pressa upp priserna (till exempel torka, frost eller översvämningar). Å andra sidan brukar lantbrukarna så mer grödor när priserna stiger och därför kan effekterna mildras på längre sikt.

Andra råvaror

Det finns ett antal andra råvaror som man kan handla med, bland annat kaffe, socker, kakao men även många andra. Priserna på varje enskild marknad stiger och faller beroende på väderförhållandena i produktionsområdena och efter växlande efterfrågan i världen.

En annan typ av diversifiering är att investera i en korg med aktier från en rad olika industrisektorer för att få en bredare exponering mot fler affärsmöjligheter och för att minska riskerna om en sektor skulle hamna i svårigheter.

Till exempel kan investerare som endast koncentrerar sig på energisektorn få problem när råvarupriserna börjar falla men denna risk kan minskas om de även har investerat i sektorer som drar nytta av fallande energipriser, i synnerhet transportföretag och alla sektorer som är beroende av bränsle.

Att handla efter sektorer har blivit allt mer populärt under de senaste åren men trots detta använder aktiehandlare först och främst bredare marknadsindex för att öka sin diversifiering. Att handla med bredare index är naturligtvis mindre riskabelt än att handla med enskilda aktier.

De flesta index som man kan handla med baseras på en korg av de största och mest omsatta aktierna på en viss börs eller i ett visst land. En annan fördel med att handla index är att de normalt följs på nära håll i massmedia så det brukar finnas gott om information om dem.

Några av de mest kända indexen är:

Europa

• UK 100
• Germany 40
• French 40
• Spain 35
• Sweden 30
• Italy 40

Nordamerika

• US30 (härleds från Dow Jones Industrial Average)
• US SPX500 (härleds från S&P 500)
• US NDAQ 100 (härleds från NASDAQ 100)
• US Small Cap 2000 (härleds från Russell 2000)
• Canada 60 (härleds från S&P/TSX 60)

Asien och Stillahavsområdet

• Hong Kong 43 (härleds från Hang Seng)
• Japan 225 (härleds från Nikkei)
• Australia 200 (härleds från S&P/ASX 200)

Rent allmänt sett brukar index i samma region uppföra sig på ungefär samma sätt över tiden eftersom de största företagen tenderar att bedriva multinationell verksamhet inom samma region.

Det kan finnas skillnader mellan index beroende på vilka sektorer som väger tyngst i korgen. Till exempel tenderar SPX500 att väga tyngre på områdena konsumentprodukter, finansiella tjänster, teknologi samt hälso- och sjukvård. Kanadensiska och australienska index tenderar att lägga fokus på material och energiproducenter. Hong Kong 43 väger över mot finansområdet, inklusive bostadsmarknaden. Å andra sidan har UK 100 en stark övervikt mot banktjänster, läkemedel, metaller och olja.

Statsobligationer, även kallade räntepapper, är en annan mycket aktiv handelsmarknad. De ger investerarna möjlighet att spekulera i större makroekonomiska trender i flera olika länder.

De flesta stora investerare, som banker och finansinstitut, tenderar att köpa statsobligationer i syfte att behålla dem tills löptiden går ut och ser obligationsräntan som den huvudsakliga avkastningen på sina investeringar. Statsobligationer tenderar att fluktuera över tiden tillsammans med de ekonomiska förhållandena vilket skapar möjligheter för investerarna.

Den kompensation som investerarna kräver i utbyte för sitt köp av statsobligationer, via räntan, tenderar att drivas av två större faktorer: inflation och återbetalningsrisk. För att investerarna ska kunna tjäna pengar under löptiden måste statsobligationerna ge en avkastning som minst täcker inflationen i det land där obligationerna utfärdas. Dessutom brukar investerarna begära en premie för att täcka risken att obligationsutfärdaren ställer in betalningarna, antingen på den faktiska skulden eller på ränteutbetalningen. Detta på grund av man i de flesta länder inte längre kan slänga gäldenär i finkan.

Med denna utgångspunkt tenderar investerare att begära högre räntesatser från länder som har högre inflationsnivåer. Som vi såg under den europeiska statsskuldskrisen kan problem som höga underskott i statskassan eller höga statsskuldsnivåer öka risken för insolvens och få investerarna att kräva högre räntesatser för att kompensera riskerna.

Samtidigt som aktieinvesterare kan ”bli kära” i sina aktier och vara mer förlåtande vid dåliga resultat, tenderar de som investerar i räntepapper att vara extremt strikta med kvaliteten på sina investeringar. De kallas ibland för ”obligationsgardet”.

Eftersom räntesatserna för de flesta statsobligationer blir fast efter att de utfärdats så följer obligationspriserna räntesatserna medan tiden går. Anta att tioåriga statsobligationer utfärdas till en ränta på 5,0 % och att man ett år senare utfärdar nioåriga statsobligationer till en ränta på 4,0 %. Eftersom obligationerna med en ränta på 5,0 % har en högre räntesats, medan alla andra villkor är desamma, kommer investerarna att vara villiga att betala mer för de obligationerna. Men om å andra sidan investerarna skulle kunna få 6,0 % på nioåriga obligationer så skulle de inte vara beredda att betala så mycket för obligationerna med en ränta på 5,0 %.

Statsobligationerna utfärdas normalt till ett pris på 100,0 – som kallas parikurs – och förväntas lösas in till samma pris när löptiden går ut. Om räntesatserna på nya statsobligationer ökar tenderar priset på redan befintliga obligationer att sjunka så att de handlas under 100,0, eller till ett rabatterat pris. Den potentiella värdestegringen på kapitalet kompenserar den lägre räntesatsen. På ett liknande sätt brukar priset på redan befintliga statsobligationer öka när räntan på nya obligationer faller. De handlas då till överpris jämfört med parikursen (premium to par) och kapitalförlusten jämnas ut med tiden tack vare den högre räntan.

Att förstå detta omvända samband mellan räntesatser och obligationspriser är nyckeln till handel med statsobligationer.

Löptiden, eller förfallotiden, är också en viktig faktor. Centralbankerna tenderar att använda korttidsräntor för att främja eller kyla av den ekonomiska tillväxten. På grund av detta kan skillnaden mellan korttids- och långtidsräntor vara ganska stor. För det mesta är långtidsräntorna högre, för att återspegla risken av en förändrad utveckling över tiden, men ibland kan korttidsräntorna stiga över nivån för långtidsräntorna. Det senare inträffar ofta när centralbankerna försöker bromsa den ekonomiska tillväxten eller kontrollera inflationen.

De flesta lär känna investeringsbranschen genom att börja med enskilda aktier och aktiemarknader. Företag runtom i världen utfärdar aktier till allmänheten av många olika skäl men huvudsakligen för att samla in kapital för att utvidga sina verksamheter. Bolag kan även dra andra fördelar av att vara börsnoterade. De kan bland annat stärka sin image och sina varumärken bland potentiella kunder och även bland allmänheten rent generellt, dela upp risken mellan fler investerare, minska företagets kapitalkostnader, underlätta successionsplaneringen för grundarna och så vidare. Försäljningen av aktier från företagets kassa till aktieägare kallas för primärmarknaden (nyemission av aktier).

Efter att ett företag har slutfört sin inledande marknadsintroduktion av aktier kommer dessa normalt att börja handlas på traditionella börsmarknader, som NYSE (New York), FSE (Frankfurt) eller LSE (London) eller listas på OTC-marknader (handel över disk), som NASDAQ (New York) där handeln sker direkt mellan mäklarfirmor. Båda dessa kallas för sekundära marknader.

Privatpersoner som vill tjäna pengar på aktiemarknaden försöker normalt göra detta på två sätt. Realisationsvinster (reavinst) genom att göra en vinst på en fördelaktig kursrörelse, antingen genom att ligga lång (köpa när aktien står lågt och sälja när den gått upp) eller genom att ligga kort (blankning, sälja till ett högt pris för att köpa tillbaka till ett lägre pris). Man kan också tjäna pengar på aktieutdelningar som företag betalar ut till sina aktieägare. Utdelningen brukar tas från företagets nettovinst.

Allmänt sett brukar investerarna pressa upp kurserna på aktier när man förväntar sig en positiv utveckling för ett visst företag, som större intäkter i framtiden tack vara ökad försäljning eller nya kontrakt, högre aktieutdelning, ett uppköpsbud eller andra positiva aspekter. Å andra sidan kan farhågor om negativ utveckling – som försämrad försäljning, ändrade lagar och regler som påverkar verksamheten, förlorade kontrakt eller politiska förändringar – få investerarna att vilja sälja och det kan trycka ner aktiekursen.

Eftersom det alltid finns en köpare och en säljare involverad i samtliga transaktioner, tenderar aktiekurserna att återspegla förväntningarna hos alla aktörer på marknaden. Aktiekurserna kan ändras allt eftersom förväntningarna förändras.

Faktorer som kan påverka marknadsförväntningarna inkluderar makroekonomiska faktorer som påverkar företagsklimatet, branschspecifika faktorer som förändrade råvarupriser, och faktorer som är specifika för enskilda företag, som vinstresultat, ändrad aktieutdelning och andra händelser som är relaterade till affärsutvecklingen.

En regelbunden tilldragelse som tenderar att påverka handeln är företagens resultatrapporter. Tidpunkten för publicering av dessa rapporter brukar meddelas lång tid i förväg. Detta gör att analytiker som följer företaget kan väga in sina förväntningar innan rapporterna släpps. Många företag publicerar även sina egna förväntningar, som kallas för estimat. Ett företags faktiska resultat och deras estimat om framtiden i förhållande till marknadens förväntningar kan få stor inverkan på handelstrenden för deras aktier, både på kort och lång sikt.

När människor börjar handla med aktier inser de ofta att de blir utsatta för risker från den specifika bransch som de handlar i. Till exempel, de som handlar med aktier i olje- och gasbolag kanske upptäcker att energiproducenter i allmänhet tenderar att gå upp och ner med priset på råolja och andra råvaror som är relaterade till oljan. Avkastningen på dessa aktier kan även påverkas av hur väl företagen lyckats med provborrningar och drift. Ett företag kan till exempel har betydande framgångar med sina provborrningar medan ett annat borrar i flera tomma hål, eller blir försinkade i produktionen på grund av utrustningsproblem.

Den huvudsakliga metod som används av investerarna för att mildra dessa företagsspecifika risker är att handla med en grupp av aktier istället för bara en specifik. Detta kallas för diversifiering eller spridning av risk. Ett sätt att diversifiera på är att handla med mer än en aktie inom en bransch.

Om du till exempel handlar med aktier i flera olika företag i olje- och gasbranschen, exponerar du dig för risker gentemot flera företags provborrningsprogram, vilket minskar dina risker om ett av företagen får problem. Det skulle även ge en mer allmän exponering mot underliggande prisrörelser hos råvaror.

Det finns tio stora sektorer på aktiemarknaderna som kan delas in i fyra huvudsakliga kategorier.

Räntekänsliga: Finansiella tjänster, samhällsnyttiga företag och telekommunikation.

Dessa företag tenderar att ha högre skuldbördor och på grund av detta utgör räntebetalningar en stor del av deras kostnadsbas. Dessa företag har en tendens att överträffa förväntningarna under perioder med fallande räntor men underpresterar när räntorna stiger snabbt.

Defensiva: Stapelvaror samt hälso- och sjukvård.

Företag inom dessa områden tenderar att ha ett ganska stabilt och förutsägbart flöde av intäkter och vinster. De brukar producera eller sälja varor som folk använder varje dag, oavsett vilken ekonomisk situation som råder. Dessa varor kan vara personliga hygienprodukter, livsmedelsvaror och läkemedel. De tenderar att överträffa förväntningarna under lågkonjunkturer men underpresterar när ekonomin är stark.

Ekonomiskt känsliga: Sällanköpsvaror och industrivaror.

Dessa områden brukar gå väldigt bra under goda tider och dåligt när det är lågkonjunktur eftersom de representerar varor och tjänster som kan undvaras eller bytas ut under tuffa tider. Ett par exempel från denna grupp inkluderar: Biltillverkare, klädbutiker, företagstjänster och flygbolag.

Känsliga för kapitalanvändning: Energi, material och teknologi.

Tillväxten hos företag i dessa grupper tenderar att komma från storskaliga projekt som tar tid att implementera. På grund av detta kan dessa företag ligga lite efter i den ekonomiska cykeln eftersom de ofta väntar på bekräftelse att ekonomin har vänt uppåt innan de slutligen drar igång storskaliga projekt. Och efter en topp har de en tendens att slutföra pågående projekt innan de gör budgetnedskärningar.

Observera att när det handlar om teknologi så gäller detta främst företag som säljer hårdvara, mjukvara och tjänster till företagskunder. Det finns allt fler teknologiföretag som huvudsakligen säljer till konsumenter och dessa skulle potentiellt kunna placeras i gruppen för ekonomiskt känsliga företag.

Att bestämma vilken marknad man ska handla på kan verka vara en komplicerad process men det finns ett par faktorer som kan göra det lättare att fatta ett beslut.

Handla det som du känner till

De flesta investerare börjar att handla med aktier i företag som de känner till, eller som är verksamma i samma land som de bor i, innan de fortsätter med att sprida sina investeringar internationellt eller över olika tillgångsslag.

Handla liknande tillgångsslag

När du har blivit varm i kläderna och känner dig bekväm med att handla inom ett område så kanske du kan börja fundera på att expandera till flera, liknande områden. Du kan till exempel bredda ditt handlande från aktier till index eller från råvaruaktier till relaterade råvaror.

De små detaljerna eller de stora trenderna

Investerare som är mer intresserade av att dra nytta av starka nationella eller globala trender kanske tycker det är mer attraktivt att handla med valutor, räntepapper eller index. Men de som å andra sidan är intresserade av att gräva lite djupare för att hitta möjligheter som få andra sett, kanske tycker att aktier är mer intressant.

Tidszoner

Vilka marknader som är öppna under den tid på dagen då du har för avsikt att handla kanske också påverkar ditt beslut. Om du planerar att handla under kontorstid (dagtid) så kanske marknaderna i din egen region är det bästa alternativet. Om du vill handla på morgonen eller kvällen kanske det finns fler möjligheter i andra regioner.

Glöm inte bort att ett av skälen till att handeln med index, råvaror och valutor har blivit så populär under de senaste åren är för att många av dem är öppna för handel dygnet runt.

Förhållanden mellan marknader

Även om detaljerna för att investera på olika marknader eller i olika tillgångsklasser kan variera så brukar de underliggande, drivande faktorerna för rörelser vara de samma på alla marknader. Dessa drivande faktorer är räntor, inflationsförväntningar, BNP-tillväxt, riskfaktorer med flera. När du känner dig trygg med att handla på vissa marknader så kan du kanske även hitta andra marknader där du kan tillämpa vad du redan lärt dig.